nyheter

Studien fann att i åldersgruppen 50 år och äldre var lägre socioekonomisk status signifikant associerad med en ökad risk för depression. Bland dessa spelar lågt deltagande i sociala aktiviteter och ensamhet en medierande roll i det orsakssambandet mellan de två. Forskningsresultaten avslöjar för första gången verkningsmekanismen mellan psykosociala beteendefaktorer och socioekonomisk status och risken för depression hos äldre, och ger viktiga vetenskapliga bevis som stöder formuleringen av omfattande psykiska hälsoinsatser hos den äldre befolkningen, eliminering av sociala bestämningsfaktorer för hälsa och en påskyndning av förverkligandet av globala mål för ett hälsosamt åldrande.

Depression är det ledande psykiska hälsoproblemet som bidrar till den globala sjukdomsbördan och den vanligaste dödsorsaken bland psykiska hälsoproblem. Den omfattande handlingsplanen för psykisk hälsa 2013–2030, som antogs av WHO 2013, belyser viktiga steg för att tillhandahålla lämpliga insatser för personer med psykiska störningar, inklusive de med depression. Depression är vanligt förekommande bland den äldre befolkningen, men den är i stort sett odiagnostiserad och obehandlad. Studier har funnit att depression i ålderdom är starkt förknippad med kognitiv nedgång och risken för hjärt-kärlsjukdomar. Socioekonomisk status, social aktivitet och ensamhet har oberoende av varandra associerats med utvecklingen av depression, men deras kombinerade effekter och specifika mekanismer är oklara. I samband med globalt åldrande finns det ett brådskande behov av att klargöra de sociala hälsofaktorerna för depression i ålderdom och deras mekanismer.

Denna studie är en populationsbaserad, tvärnationell kohortstudie som använder data från fem nationellt representativa undersökningar av äldre vuxna i 24 länder (genomförda från 15 februari 2008 till 27 februari 2019), inklusive Health and Retirement Study, en nationell Health and Retirement Study, HRS, the English Longitudinal Study of Ageing, ELSA, the Survey of Health, Ageing and Retirement in Europe, The Survey of Health, Ageing and Retirement in Europe, the China Health and Retirement Longitudinal Study, The China Health and Retirement Longitudinal Study, CHARLS och the Mexican Health and Ageing Study (MHAS). Studien inkluderade deltagare i åldern 50 år och äldre vid studiestart som rapporterade information om sin socioekonomiska status, sociala aktiviteter och känslor av ensamhet, och som intervjuades minst två gånger. Deltagare som hade depressiva symtom vid studiestart, de som saknade data om depressiva symtom och kovariater, och de som saknades exkluderades. Baserat på hushållsinkomst, utbildning och anställningsstatus användes den underliggande kategorianalysmetoden för att definiera socioekonomisk status som hög och låg. Depression bedömdes med hjälp av den mexikanska hälso- och åldrandestudien (CES-D) eller EURO-D. Sambandet mellan socioekonomisk status och depression uppskattades med hjälp av Cox proportionella hazardmodell, och de samlade resultaten från fem undersökningar erhölls med hjälp av en slumpmässig effektmodell. Denna studie analyserade vidare de gemensamma och interaktiva effekterna av socioekonomisk status, sociala aktiviteter och ensamhet på depression, och undersökte de medierande effekterna av sociala aktiviteter och ensamhet på socioekonomisk status och depression med hjälp av kausal medieringsanalys.

Efter en median uppföljningstid på 5 år utvecklade 20 237 deltagare depression, med en incidens på 7,2 (95 % konfidensintervall 4,4–10,0) per 100 personår. Efter justering för en mängd olika störfaktorer fann analysen att deltagare med lägre socioekonomisk status hade en högre risk för depression jämfört med deltagare med högre socioekonomisk status (poolad HR=1,34; 95 % KI: 1,23–1,44). Av sambanden mellan socioekonomisk status och depression medierades endast 6,12 % (1,14–28,45) respektive 5,54 % (0,71–27,62) av sociala aktiviteter respektive ensamhet.

Endast interaktionen mellan socioekonomisk status och ensamhet observerades ha en signifikant effekt på depression (poolad HR=0,84; 0,79–0,90). Jämfört med deltagare med hög socioekonomisk status som var socialt aktiva och inte ensamma, hade deltagare med låg socioekonomisk status som var socialt inaktiva och ensamma en högre risk för depression (aggregerad HR=2,45;2,08–2,82).

Social passivitet och ensamhet medierar endast delvis sambandet mellan socioekonomisk status och depression, vilket tyder på att utöver interventioner som riktar sig mot social isolering och ensamhet behövs andra effektiva åtgärder för att minska risken för depression hos äldre vuxna. Dessutom belyser de kombinerade effekterna av socioekonomisk status, social aktivitet och ensamhet fördelarna med samtidiga integrerade interventioner för att minska den globala bördan av depression.