Befolkningens åldrande ökar exponentiellt, och efterfrågan på långtidsvård växer också snabbt. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) behöver ungefär två av tre personer som når ålderdomen långsiktigt stöd för det dagliga livet. Långtidsvårdssystem runt om i världen kämpar för att hantera dessa växande krav. Enligt FN:s lägesrapport om ett årtionde för hälsosamt åldrande (2021-2023) har endast cirka 33 % av de rapporterande länderna tillräckliga resurser för att integrera långtidsvård i befintliga hälso- och sjukvårdssystem. Otillräckliga långtidsvårdssystem lägger en ökande börda på informella vårdgivare (vanligast familjemedlemmar och partners), som inte bara spelar en nyckelroll för att upprätthålla vårdtagarnas hälsa och funktion, utan också fungerar som vägledare till komplexa hälsosystem som säkerställer att vårdtjänsterna är aktuella och kontinua. Omkring 76 miljoner informella vårdgivare tillhandahåller vård i Europa. I länder inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) vårdas cirka 60 % av äldre helt av informella vårdgivare. Med det ökande beroendet av informella vårdgivare finns det ett akut behov av att etablera lämpliga stödsystem.
Vårdgivare är ofta äldre själva och kan ha kroniska, sköra eller åldersrelaterade funktionsnedsättningar. Jämfört med yngre vårdgivare kan de fysiska kraven från vårdarbetet förvärra dessa redan existerande medicinska tillstånd, vilket leder till större fysisk belastning, ångest och dålig självbedömning av hälsan. En studie från 2024 visade att äldre vuxna med informellt vårdansvar upplevde en kraftig försämring av den fysiska hälsan jämfört med icke-vårdgivare i samma ålder. Äldre vårdgivare som vårdar patienter som behöver intensivvård är särskilt sårbara för negativa effekter. Till exempel ökar belastningen på äldre vårdgivare i fall där vårdgivare med demens uppvisar apati, irritabilitet eller ökade funktionsnedsättningar i instrumentella aktiviteter i det dagliga livet.
Könsobalansen bland informella vårdgivare är betydande: vårdgivarna är ofta medelålders och äldre kvinnor, särskilt i låg- och medelinkomstländer. Kvinnor är också mer benägna att ge vård för komplexa tillstånd som demens. Kvinnliga vårdgivare rapporterade högre nivåer av depressiva symtom och funktionsnedsättning än manliga vårdgivare. Dessutom har vårdbördan en negativ inverkan på vårdansvaret (inklusive förebyggande tjänster). En studie som genomfördes 2020 bland kvinnor i åldrarna 40 till 75 visade ett negativt samband mellan timmar av vårdarbete och acceptans av mammografi.
Vårdarbete har negativa konsekvenser och stöd måste ges till äldre vårdgivare. Ett avgörande första steg i att bygga upp stöd är att investera mer i långtidsvårdssystem, särskilt när resurserna är begränsade. Även om detta är avgörande kommer breda förändringar inom långtidsvården inte att ske över en natt. Det är därför viktigt att ge omedelbart och direkt stöd till äldre vårdgivare, till exempel genom utbildning för att förbättra deras förståelse för de sjukdomssymptom som deras vårdgivare uppvisar och för att stödja dem i att bättre hantera vårdrelaterade bördor och oro. Det är viktigt att utveckla policyer och interventioner ur ett jämställdhetsperspektiv för att eliminera ojämlikheter mellan könen inom informell långtidsvård. Policyer måste ta hänsyn till potentiella könsrelaterade effekter. Till exempel kan kontantstöd till informella vårdgivare ha oavsiktliga negativa effekter på kvinnor, vilket avskräcker deras arbetskraftsdeltagande och därmed vidmakthåller traditionella könsroller. Vårdgivarnas preferenser och åsikter måste också beaktas. Vårdgivare känner sig ofta försummade, undervärderade och rapporterar att de lämnas utanför patientens vårdplan. Vårdgivare är direkt involverade i vårdprocessen, så det är viktigt att deras åsikter värderas och införlivas i kliniskt beslutsfattande. Slutligen behövs mer forskning för att bättre förstå de unika hälsoutmaningarna och behoven hos äldre vårdgivare och för att kunna utforma insatser. En systematisk granskning av studier om psykosociala insatser för vårdgivare visar att äldre vårdgivare fortfarande är underrepresenterade i sådana studier. Utan tillräckliga data är det omöjligt att ge rimligt och riktat stöd.
En åldrande befolkning kommer inte bara att leda till en kontinuerlig ökning av antalet äldre som behöver vård, utan också en motsvarande ökning av antalet äldre som utför vårdarbete. Nu är det dags att minska denna börda och fokusera på den ofta förbisedda arbetskraften av äldre vårdgivare. Alla äldre personer, oavsett om de är vårdtagare eller vårdgivare, förtjänar att leva hälsosamma liv.
Publiceringstid: 28 dec 2024