nyheter

Sedan februari i år har WHO:s generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus och chefen för Kinas nationella byrå för sjukdomskontroll och förebyggande, Wang Hesheng, sagt att "sjukdom X" orsakad av en okänd patogen är svår att undvika, och att vi bör förbereda oss för och reagera på den pandemi som den orsakar.

För det första är partnerskap mellan offentlig, privat och ideell sektor en central del av en effektiv pandemirespons. Innan det arbetet påbörjas måste vi dock göra verkliga ansträngningar för att säkerställa snabb och rättvis global tillgång till teknik, metoder och produkter. För det andra har en rad nya vaccintekniker, såsom mRNA, DNA-plasmider, virusvektorer och nanopartiklar, visat sig vara säkra och effektiva. Dessa tekniker har varit under forskning i upp till 30 år, men licensierades inte för mänsklig användning förrän Covid-19-utbrottet. Dessutom visar den hastighet med vilken dessa tekniker används att det är möjligt att bygga en verkligt snabbvaccinplattform och kan reagera på den nya SARS-CoV-2-varianten i tid. Tillgången till detta utbud av effektiva vaccintekniker ger oss också en god grund för att producera vaccinkandidater före nästa pandemi. Vi måste vara proaktiva i att utveckla potentiella vacciner för alla virus med pandemipotential.

För det tredje är vår pipeline av antivirala terapier väl förberedd för att möta det virala hotet. Under covid-19-pandemin utvecklades effektiva antikroppsterapier och mycket effektiva läkemedel. För att minimera förlusten av liv i en framtida pandemi måste vi också producera bredspektrum antivirala terapier mot virus med pandemipotential. Helst bör dessa terapier vara i form av piller för att förbättra distributionskapaciteten i miljöer med hög efterfrågan och låga resurser. Dessa terapier måste också vara lättillgängliga och obegränsade av den privata sektorn eller geopolitiska krafter.

För det fjärde är det inte samma sak att ha vacciner i lager som att göra dem allmänt tillgängliga. Logistiken för vaccination, inklusive produktion och tillgång, måste förbättras. Alliance for Innovative Pandemic Preparedness (CEPI) är ett globalt partnerskap som lanserats för att förhindra framtida pandemier, men mer ansträngningar och internationellt stöd behövs för att maximera dess effekt. Samtidigt som man förbereder sig för dessa tekniker måste mänskligt beteende också studeras för att öka medvetenheten om efterlevnad och utveckla strategier för att motverka felinformation.

Slutligen behövs mer tillämpad och grundläggande forskning. Med framväxten av en ny variant av SARS-CoV-2 som har en helt annan antigenstruktur har även prestandan hos olika vacciner och terapeutiska läkemedel som tidigare utvecklats påverkats. Olika tekniker har haft varierande grad av framgång, men det är svårt att avgöra om nästa pandemivirus kommer att påverkas av dessa metoder, eller ens om nästa pandemi kommer att orsakas av ett virus. Utan att kunna förutse framtiden måste vi investera i tillämpad forskning om ny teknik för att underlätta upptäckten och utvecklingen av nya läkemedel och vacciner. Vi måste också investera omfattande och kraftigt i grundforskning om epidemipotentiella mikroorganismer, virusutveckling och antigendrift, patofysiologin för infektionssjukdomar, mänsklig immunologi och deras inbördes samband. Kostnaderna för dessa initiativ är enorma, men små jämfört med Covid-19:s inverkan på människors hälsa (både fysisk och psykisk) och världsekonomin, som uppskattas till mer än 2 biljoner dollar enbart under 2020.

De enorma hälso- och socioekonomiska konsekvenserna av covid-19-krisen pekar starkt på det kritiska behovet av ett dedikerat nätverk för att förebygga pandemier. Nätverket kommer att kunna upptäcka virus som sprids från vilda djur till boskap och människor innan de utvecklas till lokala utbrott, till exempel för att förebygga epidemier och pandemier med allvarliga konsekvenser. Även om ett sådant formellt nätverk aldrig har etablerats är det inte nödvändigtvis ett helt nytt företag. Istället kommer det att bygga vidare på befintliga sektorsövergripande övervakningsoperationer och dra nytta av system och kapacitet som redan är i drift. Harmonisering genom införande av standardiserade procedurer och datadelning för att tillhandahålla information till globala databaser.

Nätverket fokuserar på strategisk provtagning av vilda djur, människor och boskap i föridentifierade hotspots, vilket eliminerar behovet av global virusövervakning. I praktiken behövs de senaste diagnostiska teknikerna för att upptäcka tidiga spillvirus i realtid, samt för att upptäcka många viktiga endemiska virusfamiljer i prover, såväl som andra nya virus med ursprung i vilda djur. Samtidigt behövs ett globalt protokoll och beslutsstödsverktyg för att säkerställa att nya virus avlägsnas från infekterade människor och djur så snart de upptäcks. Tekniskt sett är denna metod genomförbar på grund av den snabba utvecklingen av flera diagnostiska metoder och prisvärda nästa generations DNA-sekvenseringstekniker som möjliggör snabb identifiering av virus utan förkunskap om målpatogenen och ger artspecifika/stamspecifika resultat.

I takt med att nya genetiska data och tillhörande metadata om zoonotiska virus hos vilda djur, tillhandahållna av virusupptäcktsprojekt som Global Virome Project, placeras i globala databaser, kommer det globala virusövervakningsnätverket att bli mer effektivt på att upptäcka tidig virusöverföring till människor. Uppgifterna kommer också att bidra till att förbättra diagnostiska reagens och deras användning genom ny, mer allmänt tillgänglig och kostnadseffektiv utrustning för patogendetektering och sekvensering. Dessa analysmetoder, i kombination med bioinformatiska verktyg, artificiell intelligens (AI) och stordata, kommer att bidra till att förbättra dynamiska modeller och förutsägelser av infektion och spridning genom att successivt stärka de globala övervakningssystemens kapacitet att förebygga pandemier.

Att etablera ett sådant longitudinellt övervakningsnätverk står inför betydande utmaningar. Det finns tekniska och logistiska utmaningar med att utforma ett provtagningsramverk för virusövervakning, etablera en mekanism för att dela information om sällsynta spridningseffekter, utbilda kvalificerad personal och säkerställa att folkhälso- och djurhälsosektorerna tillhandahåller infrastrukturstöd för insamling, transport och laboratorietester av biologiska prover. Det finns ett behov av regelverk och lagstiftande ramverk för att hantera utmaningarna med att bearbeta, standardisera, analysera och dela stora mängder flerdimensionell data.

Ett formellt övervakningsnätverk skulle också behöva ha egna styrningsmekanismer och medlemmar i offentliga och privata organisationer, liknande den globala alliansen för vacciner och immunisering. Det bör också vara helt i linje med befintliga FN-organ som Världslivsmedels- och jordbruksorganisationen/Världsorganisationen för djurhälsa/WHO. För att säkerställa nätverkets långsiktiga hållbarhet behövs innovativa finansieringsstrategier, såsom att kombinera donationer, bidrag och bidrag från finansieringsinstitutioner, medlemsstater och den privata sektorn. Dessa investeringar bör också kopplas till incitament, särskilt för det globala Syd, inklusive tekniköverföring, kapacitetsutveckling och rättvis delning av information om nya virus som upptäcks genom globala övervakningsprogram.

Även om integrerade övervakningssystem är avgörande, behövs i slutändan en mångfacetterad strategi för att förhindra spridningen av zoonotiska sjukdomar. Insatserna måste fokusera på att ta itu med de bakomliggande orsakerna till överföring, minska farliga metoder, förbättra boskapsproduktionssystem och stärka biosäkerheten i djurens livsmedelskedja. Samtidigt måste utvecklingen av innovativ diagnostik, vacciner och behandlingar fortsätta.

För det första är det viktigt att förhindra spridningseffekter genom att anta en "One health"-strategi som kopplar samman djurs, människors och miljöns hälsa. Det uppskattas att cirka 60 % av sjukdomsutbrott som aldrig tidigare setts hos människor orsakas av naturliga zoonotiska sjukdomar. Genom att strängare reglera handelsmarknader och upprätthålla lagar mot handel med vilda djur kan mänskliga och djuriska populationer separeras mer effektivt. Markförvaltningsinsatser som att stoppa avskogning gynnar inte bara miljön, utan skapar också buffertzoner mellan vilda djur och människor. Ett brett införande av hållbara och humana jordbruksmetoder skulle eliminera överanvändning hos domesticerade djur och minska användningen av profylaktiska antimikrobiella medel, vilket leder till ytterligare fördelar när det gäller att förebygga antimikrobiell resistens.

För det andra måste laboratoriesäkerheten stärkas för att minska risken för oavsiktlig utsläpp av farliga patogener. Myndighetskrav bör omfatta platsspecifika och verksamhetsspecifika riskbedömningar för att identifiera och minska risker; kärnprotokoll för infektionsförebyggande och -kontroll; och utbildning i korrekt användning och anskaffning av personlig skyddsutrustning. Befintliga internationella standarder för biologisk riskhantering bör antas i stor utsträckning.

För det tredje bör GOF-of-function (GOF)-studier som syftar till att belysa överförbara eller patogena egenskaper hos patogener övervakas på lämpligt sätt för att minska risken, samtidigt som det säkerställs att viktigt forsknings- och vaccinutvecklingsarbete fortsätter. Sådana GOF-studier kan producera mikroorganismer med större epidemisk potential, vilka oavsiktligt eller avsiktligt kan släppas ut. Det internationella samfundet har dock ännu inte enats om vilka forskningsaktiviteter som är problematiska eller hur riskerna ska minskas. Med tanke på att GOF-forskning bedrivs i laboratorier runt om i världen finns det ett brådskande behov av att utveckla ett internationellt ramverk.